På er som har föräldrar som engagerar sig i era liv.... Åh, vad jag hade önskat det! Tänk bara nån som ringer och frågar hur det går?
Jag har haft en ganska lång resa dit jag är nu, på olika sätt. Utan att gå in på detaljer så har jag framförallt ett riktigt jobbigt äktenskap bakom mig. Att ta sig därifrån var allt annat än lätt.
Nu har jag landat (sen ganska länge, det är dryga tre år sen jag flyttade nu). Jag har ett riktigt bra liv, inte tu tal om det. Men det är en del saker jag inte förstår.
Hur kan man välja att inte se sina barnbarn mer än ett par gånger om året?
Hur kan man förakta sina barns livsval och det de brinner för?
Hur kan man ha en sån låt-gå-mentalitet och hela tiden hävda "vi vill inte lägga oss i"?
Hur kan man aldrig nånsin se att ens familjemedlemmar behöver hjälp och stöd?
För ett par veckor sen inträffade en händelse som aktualiserade mina tankar kring detta. Ni som vet vad som hände behöver jag inte förklara för, er andra får tyvärr fortsätta leva i ovisshet (för det handlar inte om mig). Men jag förvånades ännu en gång av oengagemanget.
Det värsta av allt är ändå att jag själv tror att det kommer att ske en förändring. Precis på samma sätt som jag tror att mitt ex kommer att förändra sig (dagens största BS). Gång på gång tror jag att "nästa gång går det bättre". Och blir lika besviken varje gång. Jag fattar inte att jag inte lär mig??
Tyck att jag hänger ut folk här, det är ju sant. Men om de finns de därute som har liknande erfarenheter och vill prata om det så är jag mer än intresserad! Känner ibland att jag inte har nåt bra sätt att hantera det på.
Behövde skriva ur mig lite också... har hängt över mig ett tag nu. Jag vet att jag måste lära mig att hantera det - så dags vid dryga 30 års ålder - men jag vet bara inte hur? Bryta kontakten helt? Det vill jag ju inte!
Fan vad jag hatar att tycka synd om mig själv, särskilt när mitt liv egentligen är helt underbart!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Känner igen en hel del.... ;-)Själv hade jag mina föräldrar på besök hemma hos mig för ett par helger sedan - det var väl första gången på 2 år. Jag tror de stannade i 2 timmar innan de ville åka hem igen..... Fast mig kvittar det. Och det kanske inte heller är så bra.....?
SvaraRaderaJag vet inte, men det hade ju i ärlighetens namn känts bättre om man hade tyckt att det kvittat. Och det är ju det jag måste lära mig.
SvaraRaderaAllas familjesituation är ju unik så jag har ju inga råd till dig.... Vet ju inte hur de får dig att känna "för övrigt".... Själv är jag trygg i förvissningen att mina föräldrar älskar mig och jag älskar dem - trots att de är fullständigt asociala och aldrig visat något nämnvärt intresse för vad jag sysslar med.
SvaraRaderaNär jag var yngre var jag givetvis avundsjuk på mina vänner vars föräldrar kom för att se dem tävla eller ha uppvisning. Nu kan jag uppskatta hur självständig det har gjort mig att få klara allt själv - inklusive ta reda på hur jag kan ta mig till ett vistt ställe och sedan åka tåg, tunnelbana och buss för att ta sig till t ex en hundtävling när jag bara var 14 år.
Min mamma fällde en gång kommentaren att "tro inte att jag tänker sitta barnvakt när du skaffar barn" men för mig personligen känns det ju bara skönt att slippa tjat om barnbarn eftersom jag inte vill ha några egna ungar. Och som man sår får man skörda.... Nu börjar hon komma med antydningar att det vore roligt att få barnbarn (mycket diskreta antydningar) och gissa vad man "kör ner i halsen" på henne då...? *asg*
Har hur många historier som helst att berätta.... Ta t ex den förra gången morsan skulle hälsa på mig (för ca 2 år sedan). Hon skulle titta på en bekants trädgård i Uppsala och sedan skulle hon komma över till mig och vi skulle umgås och äta middag ihop.... Hon stannade i den där rosenträdgården hela dagen och sedan kom hon med en hämtpizza och hon hade knappt tid att slafsa i sig den innan hon skulle åka hem (för hon ville vara hemma en viss tid och se något tv-program).
För ett par år sedan var jag rätt dålig i en sjukdom, men det fick jag inte tala med min mamma om "för då mådde hon så dåligt"....
Men jag tycker min mor är helt underbar i alla fall. Skulle inte vilja byta ut henne för allt smör i småland! :-) Hon är den hon är....
Du får kanske acceptera dina föräldrar för vad de är och om du kan leva med det på den nivån så slipper du ju bli besviken. Bryta kontakten låter ju väldigt drastiskt - om de inte är elaka och taskiga, förstås. Det är aldrig mina föräldrar. De är bara....speciella! ;-)
Vi är ju alla olika, tack och lov. Att jag ska kunna förändra dem har jag egentligen aldrig trott. Däremot så har man hela tiden en förhoppning, och det man måste göra är att låta bli att ha det.
SvaraRaderaMina föräldrar är inte heller elaka, men de uttrycker ofta ett sorts förakt för mina val (hästarna framförallt) i livet. De behandlar inte sina barn särskilt lika heller, men så kan det ju vara och det får man leva med.
Jag vill inte bryta kontakten men ibland funderar jag på det för att slippa dessa besvikelser. Det har också blivit accentuerat sen man fick barn - då tror man ju att det ska finnas en naturlig anledning att umgås?
Som du säger så gäller det bara att acceptera situationen, och det är jag medveten om. Mest arg blir jag på mig själv för att jag inte nån gång lär mig! Å andra sidan tog det 9 år för mig att inse att mitt ex aldrig skulle bli snäll, och jag tror fortfarande mitt dumma nöt att han ska bli tillmötesgående. Vilket aldrig kommer att ske. Så det kommer nog ta sin lilla tid att nå acceptans i det här också ;).